Skrev faktiskt ett inlägg förut, gissa hur det kom bort? Okej, jag ska inte klaga mer på allt mellan virushimmel och krashade hårddiskar, jag lovar. Men det är svårt att undvika, det kommer en så nära inpå livet...

Äntligen är det påsklov, det vill säga tid för plugg och chill.
"Det blir nog bra ska jag se." Eller?

Anyways, hoppas ni har ett riktigt fint påsklov, om ni har något, annars får ni väl försöka ha det bra ändå!

Er tillgivne,
Becca

Imorse gjorde jag en snabbsökning genom systemet och har därmed utrotat gåsen för all framtid. Det är i alla fall vad jag hoppas på. Jag sitter vid datorn minst fem timmar per dag och om det då kommer ett virus då står liksom mitt liv på spel. Jag skäms inte för det, jag är en datanörd. Jag är ju något mycket mer social här än vad jag skulle vara om jag bara satt och pluggade någon avlägsen stans från datorn i alla fall. Sedan kan det ju diskuteras om det är bättre att plugga eller vara inne på datorn... Men jag tror det är jämt skägg för man lär sig väldigt mycket av att vara här också. En jävla massa.

Jag mår inte så bra just nu, främst av mitt överdrivna jag-användande som får mig att känna mig egoistisk och ful och otillräcklig. Men också får att jag är trött på allt som inkluderas i den diffusa benämningen "livet", förutom vissa saker som betyder så mycket att man lätt går dem förbi. Jag pallar inte mer nu kommer den där jävla gåsen igen jag bryter ihop. Nu kan jag inte logga in på msn längre. Fan, jag hatar det här. SÅ JÄVLA HÅRT. Trösta mig, snälla.

"Ett nyuppkommet problem löser du bäst genom att inte förivra dig."

Horoskop kan fan inte komma och styra och ställa, det är fan inte klokt! Jag har gjort en sökning genom hela jävla systemet (342 119 filer) och Norton meddelar mig retsamt att "Inga virus, spionprogram eller andra risker hittades". Nej, nej det är fullkomligt normalt att man skickar spanska meddelanden och filer om något jävla fotografi och att därmed msn hackar upp sig och man är tvungen att logga ut varannan minut för att kunna skriva något överhuvudtaget och därefter får upprepa samma process, om och om igen. Helt normalt, inga problem.

Nu har jag förivrat mig klart och jag har bestämt mig på att beröva er nöjet att se lite bilder för jag är inte alls på något sådant humör.
"Man ska inte säga hey förrän gåsen har skitit klart", det hade han fan rätt i. Det var fan inte ens en liten dos mellanmål jämfört med nu...

Checa estas fotos que me tope en facebook. Las viejas estan bien buenas. Te vas a chupar los dedos cuando las veas. Jag ska skjuta skallen av alla virusmakers om det så vore det sista jag gjorde!

Tänkte ägna dagens första mening åt det jävla hybridvädret. Det är så vackert när solen glittrar i snön! Oj, det blev två meningar, tre om denna gills. Nog med trams. (Seriöst, orka snacka om vädret! Ibland skrämmer jag mig själv...)

Idag har det inte hänt så mycket (men imorgon smäller det för då kommer pool). Ni kanske får bilder senare ikväll, måste plugga in lite oregelbundna verb först. So long, kamrater!

Jag är ond så ni får inga bilder idag heller. Har precis avklarat en av alla att-avklara-saker idag, nämligen en uppgift i SO:n om slaget vid Lützen. 1-0 till Sverige, woho! Har en bokrecension och ytterligare SO kvar.

Har drabbats av ett spanskt virus på msn, från Frasses kusin ursprungligen (därför det är på spanska liksom). Men jag tror jag fixade det precis när jag blockerade alla som ville in i datorn. Ta inte emot skiten om ni råkar få den! (Översättning: Var inte lika osmarta som jag var.)

Stackars de som åkt iväg denna veckan för att åka skidor, de kunde ju lika gärna stannat hemma...

Kom precis hem från Clara. Först gick vi lite i Göteborg (utkanten dock) med en annan Klara, med K. Plåtade lite och sådär. Testade en helcrazy gunga som alla förutom jag slog huvudet i. Sedan lämnade Klara oss och jag och Clara satte igång med lite "bak" åhörandes Pool. Det blev en improviserad Björnkaka och en Lasse Lindhkaka. Bifogar bilder lite senare har en massa att ta igen nu känns det som. Först ska jag ladda in låtar med följande band/artister i musikspelaren: Joy Division, The Smiths, These New Puritans, Belle & Sebastian, David Bowie, Elliott Smith, Jarvis Cocker, Jens Lekman, Rammstein, Timo Räisänen med flera. Jag ser det som en omöjlighet eftersom jag har fyllt 99,7% av mina 6 GB redan. Och det betyder att jag även måste hinna skrota lite musik ur mitt fina urval. Snyft.

Sedan ska jag även hinna med en dusch, några uppgifter SO (vilket jag kanske skippar), parlamentet!, utvandringsläsning, lyssna på den nya musiken och typ somna. Och äta också. Jösses det är en del som ni ser. Ni får nog lite bilder imorgon om jag inte får fler grejer att hinna med då...

Tegan and Sara i Stenhammarsalen igår (bild från Rockfoto.nu)
 

Har precis kollat in gårdagens pausunderhållning i Melodifestivalen med Björn som jag missade igår på grund av Tegan and Sara. Kom hem vid elva igår så jag klev precis upp ur bädden. Men, men nu ska jag berätta allting om den underbara konserten som det faktiskt var.

Först när vi kom dit sa en lång och gayig kille som var arrangör (vi blängde argt på honom hela kvällen) att man inte fick ha med sig "proffskameror" av någon specifik anledning så vi fick dumpa kameran, Lauras, på Hildas pappa. Sedan var det även försenat en halvtimme, även det av någon sällsynt anledning så vi fick stå och "mingla" bland sprayade luggar och converseskor ett tag. Sedan gick vi och satte oss i Stenhammarsalen som var pyttigt liten. Efter ett tag kom förbandet, Northen States, som var någon slags blandning mellan intensiv New York-techno och hiphop, men de hade sin lilla charm (åtminstone när de snackade). Efter en hop likasinnade låtar från förbandet kom äntligen Tegan and Sara upp på scenen.

Jag såg först ingen skillnad på dem eftersom jag var fast inställd på att Tegan skulle ha sin piercing och att jag därför skulle kunna identifiera dem, men självklart så hade hon tagit av den. De började i alla fall spela några låtar jag kände igen och vi klappade takten och sådär. Vi satt egentligen ganska långt bak men vi gick och ställde oss framme vid scenen, så vi kanske stod fem meter ifrån eller något i den stilen (mitt ögonmått är inte så bra). Mellan låtarna snackade de lite, de var riktigt söta och roliga. Speciellt när de började prata om vilka olyckor de vart med om med turnébussen. Fucking cute! Sara sa någonting om "my mother" följt av "My theraphist says it's good for me to use I and me, but you know I mean our mom." Tegan and Sara är alltså syskon om ni inte visste det. Tvillingar. Riktigt lika sådanna, det var därför jag inte såg någon större skillnad på dem om ni förstår.

I back in your head gjorde jag Hilda och Laura våran lilla fingerdans, haha. Det var en helt underbar kväll! Tegan och Sara är riktigt jävla skillade! Bästa konserten i år so long, och jag vet att det är min första. Men whatever. Snart ska jag ut med Clara i det vackra vårvädret. Fan vad lycklig jag känner mig.

(Om ni undrar vad rubriksättningen har med det här att göra är bara för att hela kvällen luktade te och hårspray. Speciellt killen som stod framför mig, lite juste att ge någons kväll en doft, tack där.)

Snart bär det av till Konserthuset men först en titt på Control som jag verkligen hoppas på, svik mig inte nu du kritikerrosade film!

Såhär ser jag ut när jag ska proppa minneskortet fullt på egobilder för att jag inte orkar ladda in så extremt lite bilder i datorn innan jag laddar den;

Igår kväll såg jag äntligen på Sanningen om Rödluvan (Hoodwinked). Jag som annars har rätt mycket emot animerade filmer (främst för att alla handlar om exakt samma djur som är snarlikt animerade och oftast har en rätt patetiskt handling) tycker faktiskt att den var ganska bra. Fast de kunde gott ta bort det där med extremsporten. Jag förälskade mig lite i en av karaktärerna som var en get som hade blivit förtrollad av en häxa för 37 år sedan, så han var tvungen att sjunga allting han "sa".

I got horns that open bottles, I got horns that hold my keys, I got horns when you turn 'em right they help me watch TV, I got horns that open pickel jars and horns that come with hair, I got horns that hang my other horns, I always come prepared. Be prepared, be prepared this lesson must be shared!

Som ni ser i hans fina sång så var han alltid förberedd med ett par udda horn. Men sedan när han sjungit låten med sitt coola countryjoddel kommer en lavin och de faller ner från ett stup (Red och geten alltså) och sen tror man typ att han faller men sen kommer han flygandes med ett par "helikopterhorn" sjungandes "I was prepared". Han var sjukt charmig, gjorde hela filmen faktiskt. Den var inte överdrivet bra annars. Men en helt okej fredagsrulle. Och som ni säkert redan vet ska man inte se filmer dubbade! Det är det värsta jag vet nästan.

Ni kan se hans sång här.

Jag borde plugga in mig på lite låtar med Tegan and Sara, eftersom jag ska på konsert med dem imorgon, men jag kan verkligen inte släppa Timos låt och Lasses nya platta (som Timo för övrigt medverkar på). Tur att det är sittplatser på så vis att det kanske ser lite fånigt att hoppa runt och tralla på låtarna. Men jag vet inte, vi får se hur det blir. Konserter är ju alltid kul vilket fall. Inte för att jag är expert på ämnet men det ser inte ut som annat om man verkligen gillar musiken. Första gången på skitlänge som jag har en genomplanerad helg, det känns sunt (sunt som i hälsa alltså (men inte som i hälsa; ta i hand ni vet (det har ni säkert fattat för länge sedan (kanske inte så jättelänge sedan då (anledningen till detta är att jag alltid velat sluta en mening med en massa parenteser)))))

Ps. Jag har nu bokat Pool och Du kommer aldrig mera vara rädd (singeln)! Jag är glad och jag har fortfarande inte vant mig vid flikarna i det nya internet explorer, letar hela tiden efter fönster som jag ju faktiskt tog upp... eller?

Sen senast har jag hunnit bli beroende av en hyperaktiv poplåt (Let's kill ourselves a son med popluggen Timo Räisänen) samt fått en kamerastativ.

Men rent allmänt har det varit mäkta trist. Vem hittar egentligen sånt här på skrivbordet utan att leta? Just precis: en som har tråkigt. (Ska alltså föreställa ett hjärta för er som har lite långsam tankeprocess)

Det var äcklig mat i bamba idag så jag och Clara gjorde äntligen våran sedan ett tag tillbaka betänkta lilla överenskommelse; att ta en knäckemacka av varje sort. Vilket då är fem till antalet. Plus att jag tog en extra, och jag blev inte ens mätt. Hur det nu går ihop. Hoppade av mig de eventuella knäckebrödskalorierna på rasten då jag och Clara, båda med barnasinnet i behåll och aningen förryckta som vi är, hoppade hage. Får mig långsökt att tänka på min lilla kommentar jag fick i träningsdagboken idag, något i stil med att jag kämpat på bra denna terminen! Lite förvånande faktiskt.

På vägen hem från plugget skedde två ledsamma saker. Ett; jag kände spår av förskyldning hoppa in i stupen på mig och två; jag lyckades ha sönder mina hörlurar till min lilla musikspelare som är bäst i världen på många sätt, även dessa tillhörande hörlurar som nu är ihoptejpade med brorsans benskyddstejp. Ser inte allt för illa ut om man inte tänker på det dock. Nu ska jag äta någonting som på lukten tycks komma från havet...

Jag drömde en mardröm inatt. Det händer inte så ofta. Men denna gången var det riktigt allvarligt, så att jag blev riktigt skraj. Jag befinner mig i ett land jag aldrig känt med de mina och det börjar brinna något enormt, så alla flyr i panik till tunnelbanan. Dit finns bara en väg där havet av människor letar sig skräckslaget fram och trängst som in i helvete. Ren och skär panik speglas i allas ansiktet och en väldig massa visar den även i form av hjärtskärande skrik och våldsamt gråt. Barn tappar bort sina föräldrar i myllret och de skriker även de. Jag springer tillsammans med Clara och bakom mig har jag alla andra vänner och bekanta men helt plötsligt faller jag över något och i nästa sekund kan jag inte se dem någonstans. Paniken växer sig starkare och jag springer så fort jag kan (tror ni man kan skriva det i träningsdagboken?) för att undgå elden som bara är några meter bakom mig. Jag hör hur den slukar människor bakom mig men jag blickar inte bakåt rädd att finna de jag tappat bort i annat skick än stabilt.

Jag stapplar mig fram. Ibland stannar hopen av människor för att det inte ryms fler men till slut rinner det i bra tempo framåt. Allting har en brutal ton av orange och det är stängsel runt omkring. Röken kommer allt närmare och man får svårare och svårare att se och efter vad som i alla fall känns som ett antal timmar är jag framme vid perrongen som är smockfull av livrädda individer. Det strömmar in människor på tåget och det ser aldrig ut att ta slut. Snart är det bara ett tjugotal människor framför mig och paniken växer i fruktan av att jag faktiskt inte kommer få plats. Att jag kommer brinna upp. När jag ska kliva på ser jag omöjligheten och står kvar utanför dörren och bara stirrar in, livrädd. Dörrarna stängs och tåget åker. Bakom mig känner jag elden. Jag vaknar.

Det kändes så in i helvete läskigt. Lagom roligt att vakna till. Annars märkte jag i alla fall när jag skulle gå och lägga mig igår att min kropp gjorde revolt mot skolsyters ungefärliga längdkurva för min del. "Du kommer nog inte växa så mycket mer." Nehe, tror du inte jag får växtvärk bara jag hör det? In your face sis. Borde gå och lägga mig nu. Jag är bara lite rädd...

Sitter här och tjuvlyssnar på Lasse Lindhs nya platta. Fysatan, att han alltid lyckas! Annars har den här dagen inte varit mycket att ha, det stämmer allt vad alla säger om onsdagar; de gör en trött, förbannad och otacksam. Har fått nya gardiner med filmstjärnor på, svartvita med röda läppar på diverse skådespelare. Passar lika mycket in i rummet som jag på en mattelektion. Där kommer en del av den otacksamma onsdagen in, men det är ingenting jag vågar erkänna. Orka skylla allting på en veckodag, det låter lite patetiskt ju.

Det finns inga tillfällen som inte passar bättre ihop med onsdagar än "jag-har-faktiskt-ingenting-att-säga-tillfällena". Jag var med om ett sådant precis. Jag satt vid köksbordet och inhalerade lite föda (som otacksamt nog var rätt discusting) när pappa sätter sig bredvid. Jag känner att jag borde säga någonting, något om vad jag gjort idag till exempel. Men det är ingenting jag vill dela med mig av. Ingenting jag vill säga. Efter fem-tio minuter säger båda i kör: "Dé vá lá gött då!" som vi alltid gör när det är tyst vid bordet. Att man ens kan föra in en sådan "tradition"..., aningen osocialt eller?